gnagardenkan

Kan du bara försvinna ut ur mitt huvud och hjärta? Kan jag bara sluta tänka på dig? sluta sakna dig? jag är trött på att ligga sömnlös på nätterna för du håller mig vaken. Hur mår du? Var så längesen jag såg dig, så längesen jag hörde din röst, så längesen - allt. Du är här men ändå så långt bort. Godnatt, sov gott hjärtat. 

Jag fick ett sms, ett jävla sms där du berättade att du inte ville mer.

Men det du skrev i dina lätta ord var egentligen att du inte ville veta av mig, du ville inte lyssna på mig, lyssna på vad jag hade att säga. Du ville inte ens ge mig en liten jävla energi till. Det fanns inte, det var helt jävla borta. Jag tänker på dig varje dag, jag tänker att du inte är sån egentligen, att det blev som det blev och att det är jobbigt för dig. Men jag vet inte, du har inte visat ett jävla skit sen det smset som jag fick. Är så nära varje dag att ringa dig, ringa dig och fråga hur du mår, vad som händer där nere? Och vad som hände mellan oss, vad som hände med allt du sa till mig? Men jag stoppar mig själv i samma sekund som jag slår numret. Grejen är att du sa saker till mig som ingen annan har sagt till mig förut, aldrig någonsin. Och som du svek mig, du svek mig så jävla illa, hårt och så jävla mycket.

 

Enda jag tänker på just nu är varför?

Är det bara är jag som är berörd av allt som hänt eller allt som inte hände?

Varför säger du ingenting?

Varför hör du inte av dig? 

 

 

 

 

 

 

 

Några människor tar ut det värsta ur dig, andra tar ut det bästa ur dig.

Sen finns det dom som är så jävla sällsynta, "beroendeframkallande" som får ut det mesta, typ av allt. Dom som får dig att känna dig så jävla levande, och ännu mer jävla hög på livet än vad du någonsin varit. Du var den där sällsynta. Och det var något nytt för mig, att gå och drömma även om jag var klarvaken. Och varje dag jag vaknade föll jag på nytt för dig, varje jävla dag. Ingen hade den förmågan att bekräfta min existens som dig. Ingenting jag någonsin stött på är mer berusande än dig. Finns inget mer livsfarligt än dig som när du tog andan ur mig. Finns ju en del klyschiga saker att säga, men det här var kärlek vid första ögonkastet.

Jag kommer nog till och med ihåg exakt vilken platta på centralen jag stod på när jag såg dig för första gången. Jag förklarade dig som fantastisk, du var fantastisk. Du gav det ordet en helt ny betydelse, en betydelse jag inte trodde fanns. Jag gillar mitt liv, och är nöjd över det jag har. Men har alltid varit något som fattats, du var den sista biten, biten som gjorde mig så levande och hel. Som gjorde mig mer glad än vad jag varit på väldigt länge. Du gav mig ro. Jag visste det, skulle inte släppt dig ur mina armar. Jag skulle ha fångat känslan när den strålade, och jag själv skratta av lättnad och den gav mig lyckotårar. Skulle fångat den och sparat i ett kassaskåp, som jag kunde plocka fram när oron stod och knackade på dörren.Det låter klyschigt men jag kände det, att det hon ger mig, ger mig kraft och ändrar gråt till skratt. På väg från tvivel tillsammans mot en värld som skiner, när du väl behöver mig står jag där bredvid dig. Jag smakar på orden och vill att varenda frasering ska landa hos dig som jag verkligen mena det. 

 

 

 

Bläddrar igenom gamla konversationer, timme efter timme. Sveper fingret över den spruckna skärmen, som om det skulle föra mig närmare värmen. Sveper fingret över en krossad display, som om det på något sätt skulle ta mig närmare dig. Hittar saknad i alla uttryck du skrev. Försöker hitta vart nånstans det vände. Men lågan vi en gång tände syns inte mer. Börjar med en djup grop som jag långsamt gräver. Fyller den med allt som finns inom mig. Täcker den med sånt som bara du skulle förstå. Stirrar upp i taket och undrar om du ens är vaken. Tiden står still, känns det som.

 

 

Varken du eller jag vet hur saker och ting skulle gå. Hur länge det kommer att hålla, hur betydelsefullt det kommer att bli eller hur det någon dag kommer att ta slut. Så hur mycket man än vill det, hur pass fint det än skulle låta i just den stunden, så ska man aldrig lova resten av sina dagar till någon. För allt man egentligen kan lova är vad man känner just nu. Och vad jag kände var något som man så sällan känner. Ibland är det en liten vindpust, ibland är det en storm. Eller ingenting alls. Allt vi har sagt till varandra, hjärtat, är att vi aldrig riktigt vet. Men det är också där i den delade ovetskapen som stor blir större, djup blir djupare och nära blir närmare. Det är att kasta sig ut tillsammans orädda för vad man inte vet, obrydda om vart man hamnar. För någonstans så vet man, att så länge man faller jämte varandra så finns det alltid en chans att man aldrig igen kommer behöva landa.

 

 

 

Så många gånger jag suttit framför denna vita sida och skrivit och suddat om och om igen dom senaste åren, hur jag inte ska släppa in någon för fort, att jag inte ska tycka om någon så himla mycket så fort. Att jag inte ska visa mig svag, att jag bara ska hålla in mina känslor. Men det blir alltid samma sak. Men jag måste bara komma ihåg, att vad som än händer och vad som än komma skall, allt jag någonsin tvivlat på om jag kunde, har jag tagit mig igenom i alla fall. Låt det få göra ont. Inte för länge men kanske bara för en stund. Låt det få kännas. Inte för att det är en bra känsla att känna men kanske bara för att det faktiskt ändå är en känsla. Låt det få säga vad det har att säga. Så låt det få göra ont. Inte för att smärtan någonsin kommer vara värd det men kanske bara för att man alltid kommer vara värd bättre. Tid är vad som rinner oss mellan fingrarna när vi försöker greppa tag om någonting för evigt. Men det som gäller nu är att få ur dig ur skallen, att inte ge mitt hjärta i någons händer. Men det enda jag bryr mig om nu egentligen är dina armar om mig, även om jag vet att jag måste glömma dig. 

 

 

 

Haha nu när jag tänker efter, jag hann fan bli kär i dig.

 

Ungefär två år sen sist jag verkligen satt mig ner och skrev ner tankar. Men nu så -

 

 

Allt gick så fort, allt bara kom direkt. Allt kom från Stureplan till Södermalm sen vidare till Gullmarsplan. Det tog mig en natt att förstå vem du var, det tog en natt för mig att fastna för dig. 

 

 

Jag kan inte blunda och låtsas som om jag inte tänker på dig, kan inte låtsas som att du ej satte spår eller inte väckte känslor i mig. Mitt liv vändes upp och ner på mindre än 24h, och har nog aldrig känt mig så tom och ensam någonsin förut. Och jag har aldrig behövt någon som du så mycket som jag gjorde då. Du fanns där för mig, du gav mig din tid även om du inte hade någon. Inte ens till dig själv. Du spred din glädje som du är så bra på, du gav mig en närhet som jag trivdes i. Definitionen av trivsamhet har jag till och med skrivit om förut och vet mycket väl vad det innebär men med dig var det något helt nytt jag fick uppleva. Du fick mig att le lite bredare och skratta lite hårdare, skina lite starkare än vanligt. Det var liksom lättare att va i dina ögon. Minns det så väl, att jag vill träffa dig, och att jag skulle hålla dig så hårt och aldrig släppa dig, att jag saknade dig. 

 

Tänk och lämna våra bekymmer, lämna alla för en natt, av med allt som skaver, så springer vi runt i alla våra fantasier. Jag vet att det inte varar för evigt men ibland behöver man något som påminner oss om livet innan det är försent. Snälla säg inget, kyss mig som om det vore vår allra sista chans, låt oss bara va tillsammans som om det inte fanns någon morgondag alls.

 

Mina armar är vidöppna för dig, det finns alltid plats för dig här. Du är en fantastisk människa.

 

Ibland träffar du någon och det säger just det här - klick. Hon får dig att skratta, får dig att le, får dig att vara glad. Inte utav någon speciell anledning, utan bara för att. För att hon sprider glädje. Förstår ni hur mycket glädje betyder? Hon gör dig bekväm och hon är någon som du kan vara dig själv med. Någon du TRIVS med.

Jag var så jävla rädd att stanna upp och fråga vart du var på väg. Skulle kanske inte gjort det.

Det var ett tag sen, ett tag sen jag ens våga försöka sätta ord på mina känslor.

Jag vet inte, ibland känns det som jag fallit tillbaka. 

Att jag inte kommit någonstans utan står kvar här på samma jävla ruta jag gjorde för exakt ett år sen.

Att smällen fortfarande svider på ett eller annat sätt efter så länge. 

 

Har skrivit det förut. Men jag är faktiskt rädd, rädd för känslor.

Rädd för att glädjas åt någon igen. 

Rädd för att släppa in någon nära mig.

Jag låter bli. Fått höra att jag är dryg, men så är inte fallet.

 

 

På en kväll kom du närmare mig än vad någon gjort på hela detta år.

Men nu, 30 mil bort och inte hand i hand så känns faktiskt allt himla långt du.

 

 

Och min närmsta och bästa vän har flyttat 30 mil åt det andra hållet.

Jag vill ju ha er här - du i min hand och min bästa vän som vanligt, inom 30 meter, varje dag. 

 

 

visst, det är sommar, mycket känslor i kroppen.

man möter nya människor, glada människor som är glada på ruset av sommaren.

vissa dagar har man turen att möta någon fin människa.

människor man kanske inte träffar igen på några månader, men man vet.

man vet att detta var något redan från början tills man sa hejdå.

 

hann ens sommaren börja? 

nyfikenheten blandas med glädje och något sorts rus.

nyfiken på vad som gömmer sig bakom ditt leende.

exalterad av att vilja visa vem jag är.

eller bara ta din hand, gå bland gator och torg,

låta alla människor swisha förbi,

och ignorera dom på just det där sköna sättet man gör,

då man struntar i alla andra och man bara rusar förbi allt samtidigt som man, 

ler av pirret i kroppen av just denna människa.

vad är detta, vad är detta för känsla och händelse jag skriver om?

Jag vet inte, men vet bara att jag är nyfiken på vad som ska ske härnäst, 

och inte en enda tanke på hur det kan komma sluta. 

 

 

Denna känsla kan jag leva med, så jag fortsätter. Glad midsommar på er!

 

kan inte prata om det med mina vänner längre, för det är så jävla uttjatat. och jag vill inte prata med någon annan hellre för jag är så fruktansvärt trött på att höra mig själv klaga över det. 

ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade du. 

(att försöka skriva om ett inlägg efter det försvunnit är sämst..)
som en käftsmäll kommer känslan tillbaka. saknaden, längtan av dig.

längtan efter att få träffa dig, du som förändrade mitt liv och lärde mig så mycket om det.

allt påminner om dig, eller ja, allt. allt det fina, roliga påminner om dig.

saknar, längtar - kär? nä inte riktigt va.
vill bara få träffa dig, få känna glädjen igen som du spred så bra.

vill få höra din röst,

vill bara att du ska titta in i mina ögon och le och fylla mig med liv.

tror nog att jag bara saknar min vän. 

 

 

har verkligen noll jävla inspiration. 

noll ro, ingen ro ens till att focusera på en film eller serie.

får inte ens så mycket ro som jag fått förut utav att vara ute och gå.

jag hoppas innerligt att det kommande vädret kommer få min tillvaro att lysa upp på något vis.

för vad annars ska hända? vad kan hända?

 

 

jag orkar inte hur människor förändras, vad är det som händer?

allt är som vanligt, jag är som vanligt men helt plötsligt är hela allt förändrat.

är så jävla trött på förändringar nu.

dessa personer som gav mig/skulle ge mig mest inspiration är inte dom samma.

 

 

jag vill krama hela min kärlek till en annan famn.

jag vill känna känslorna strömma från en kropp till en annan.

att få ta på ett hjärta, ett hjärta som bara är mitt.

jag vill drunkna i ett par ögon samtidigt som jag aldrig känt mig mer levande.

vill titta på henne som om jag aldrig velat något annat i hela mitt liv.

vill ha en passande hand i min hand.

att älska varenda lilla kroppsdel utav en annan människa.

bara va, bara njuta utav varje ögonblick. 

 

 

 

 

att fucka upp är min konst och jag är fan ett mästerverk

ett tomt och besviket mästerverk.