gnagardenkan

 

 

 

Vissa dagar då jag vaknar undrar jag varför du inte ligger bredvid mig, att allt är lugnt och så som det ska vara och att du snart kommer hem och att allt är som vanligt. Frågan är när jag verkligen kommer förstå att det är på riktigt alltihop hela tiden, och sluta dagdrömma mig bort sådär ibland.

 

 

En väldigt nära vän sa till mig för någon dag sen hur mycket jag påverkat han, rent positivt. Hur mycket jag betyder för han. Att han har kommit så himla långt i sig själv pga av mig och att han inte skulle vara den han var idag om det inte vore för mig. Jag har alltså "hjälpt" han utan att vetat om det, vet inte riktigt hur man ska förklara känslan som uppstod i mig då han berättade det. Allt, så himla fint. Hela jag blev glad, glad i kropp och själ. Han kramade om mig hårt och sa till mig att om jag hade försvunnit så hade han också gjort det lika fort som han fick reda på det. Han sa även att jag är så himla olik mig, från utsidan till insidan. Att min attityd inte speglar den jag verkligen är. Att ytan visar något helt annat. Ytan vet alla om, för många, tyvärr. Inte många som verkligen känner mig. Har kanske svårt att låta människor komma nära mig, samtidigt som jag inte har det. Vet inte. 

 

 

Jag har nämnt förut att du förändrade mig, och jag börjar se tydligare och tydligare att du gjort det. Att det gamla ytan börjar mer och mer försvinna, vilket jag är glad för. Egentligen vill jag ha mitt gamla jag tillbaka, för mitt nya påminner för mycket om dig. Fast ändå är det det sista jag vill att gå tillbaka till. Så jag får leva med mitt nya, tillsammans med dig, fast ändå utan dig. 

 

 

 

 

 

Vi hade världens iskallaste ton på vårat hejdå, jag var arg, du var arg, irriterad, på dig, på mig, på allt som fanns.

Klickade - Ändå viskar jag för mig själv att jag saknar dig.

Aldrig velat haft en förändring mer i livet som jag vill nu,

att jag ens funderar på att söka till armén för sedan utlandstjänst,

har jag fortf samma vilja då jag fått ordning på min kropp kommer det säkert ske.

Eller att jag och en god vän som redan bor i sthlm småletar efter lägenhet där.

Eller att en annan god vän flyttar hem till turkiet igen och förmodligen kan hitta ett jobb till mig där.

Att leva på landet utan internet och bara ha sig själv och dom som bor där. Jobba varje dag utan att få någon vidare lön. Vill det, nu. Börja läsa böcker typ. 

 

Egentligen vill jag inte lämna mina vänner här, eller min familj. Men något måste hända,

måste få in pengar, måste få ett jobb. här finns inga. Och måste gå vidare, för det är för mycket i min vardag som påminner om dig.

Du vet inte hur jag mår eller vad jag egentligen tänker, men framför allt vet jag inte vad du tänker. Det har jag iofs aldrig gjort men allra minst nu. 

Man hör så många låtar, så många ord som säger att allt kommer bli bra. Att det bara är att hålla ut.

Men ingen har gått i mina kläder, eller trampat runt i mina skor. Men det är väl bara att hålla ut som sagt.

Ge allt en chans, iaf mig själv. 

Det är exakt vad det är, nya tider. 

I september månad gick jag ner nästan 4 kilon, ,

trodde ärligt talat det inte gick, för det fanns inget att ta ifrån.

gick nästan milen om dagen, åt inget, sov inget.

helt sjukt, ska aldrig plåga mig igen på det viset, aldrig någonsin.

 

 

Men efter 3 veckor med relativt nyttig mat och äta och äta även om man är mätt

och jobbat på att bara bygga upp så är jag tillbaka på min vikt. 

mår så himla mycket bättre och min kropp har aldrig tidigare mått bättre.

Är på väg uppåt ur det där hålet, äntligen. 

 

 

Skrev ju för någon vecka sen hur kul det var att jobba,

något jag aldrig skulle gjort.

Fick hela 4 arbetspass i november. 

Kul.

Även om jag är påväg uppåt ur det dära jävla hålet så är det alltid något som försöker dra ner en.

Sluta sparka på någon som redan ligger ner, snälla.  

 

 

Imorgon är det lördag, och då ska jag upp tidigt och äta världens frukost, hejdå!