"om du älskade mig, varför lämnade du mig?"
Det var ett tag sen, ett tag sen jag ens våga försöka sätta ord på mina känslor.
Jag vet inte, ibland känns det som jag fallit tillbaka.
Att jag inte kommit någonstans utan står kvar här på samma jävla ruta jag gjorde för exakt ett år sen.
Att smällen fortfarande svider på ett eller annat sätt efter så länge.
Har skrivit det förut. Men jag är faktiskt rädd, rädd för känslor.
Rädd för att glädjas åt någon igen.
Rädd för att släppa in någon nära mig.
Jag låter bli. Fått höra att jag är dryg, men så är inte fallet.
På en kväll kom du närmare mig än vad någon gjort på hela detta år.
Men nu, 30 mil bort och inte hand i hand så känns faktiskt allt himla långt du.
Och min närmsta och bästa vän har flyttat 30 mil åt det andra hållet.
Jag vill ju ha er här - du i min hand och min bästa vän som vanligt, inom 30 meter, varje dag.
