gnagardenkan

Var det inte pizza vi hade i våra mungipor var det kebabtallrik.

Tunna kläder, solbrända och solblekta i håret. 

Redan då hade jag din hårsnodd runt min vänstra handled.

Vi satt med dinglande ben ut över klarälven, kastade den sista kebaben till fiskarna.

Det var livat, det var lördagsnatt i den soliga staden som då var omringad av nattens mörker.

Krogen hade precis stängt.

Människorna runt oss hade gått dit för att ha en fint ställe att äta på.

Vi, vi hade gått dit för att få vara själva med varandra. 

Jag minns att jag inte ville att denna stund skulle ta slut.

Hur denna stund var helt perfekt för mig.

Det var första gången jag verkligen insåg vad jag såg i dig.

Vad jag föll för, vad det var som gjorde så du kraschlandade i mitt hjärta.

Jag vill minnas att jag sa det också, att jag också sa att inom kort skulle jag göra allt för dig.

Du log, jag såg på dig att du inte riktigt visste vad du skulle säga, så du log bara.

Det räckte, jag älskade det.

Och hela tiden, föll jag mer och mer för ditt leende. Hela dig.

Jag behövde inte veta exakt allt om dig just då.

Det räckte med ditt leende du gav mig, din blick och ditt kroppsspråk 

Vi pussades, vi höll våra händer, försiktigt men ändå bestämt.

Som en gest, att vi båda mådde.

Jag kysste dig, jag förde upp min hand och smekte din kind.

Mina fingrar letade sig längs din käke och grävde sig in i ditt hår.

Sedan rusade vi ikapp dom andra då tiden rusade lika mycket som vi rusade igenom stunden,

sommaren och tiden tillsammans. 

 

 

 

 

 

 

 

 

helt sjukt vad en del texter tilltalar mig;

 

"Jag satt och stirrade genom fönstret när hon kom in.

Hon var naken så när som hennes spetstrosor.

Det var jag med, men det var aldrig något som hon såg.

Hon kysste mig med sin blick, undrade vad jag gjorde.

"Tänker", svarade jag, medan jag fortsatte stirra ut.

I ögonvrån såg jag hur hon sträckte på sig. Älskade det.

 

"Vad ska de bli utav oss?", sa hon och lät det fylla rummet.

Jag svarade inte. Hade inget bra svar. Inte nåt dåligt heller.

Men det visste hon. Hon visste det allt för väl. Så hon log.

Jag mötte hennes blick till slut. Fanns en kall värme däri.

Hon var den enda som kunde bygga upp mig och riva ner 

mig med en och samma mening.

 

"Kom", viskade hon och ledde mig tillbaka till sängen.

"Låt oss gå och ta sönder oss lite mer."

så var det gjort, mitt första handskrivna. 

kärleksbrev? nja, inte riktigt egentligen.

för jag kommer aldrig skicka det, vore bara dumt och konstigt.

och vem skickar brev nu förtiden? haha..

det finns här, och just nu finns det på mitt bord.

det kommer samla damm tills jag bränner det med någon av mina ångestcigaretter.

 

 

 

 

Har egentligen aldrig problem med att börja skriva, men har dragit mig några dagar nu för detta inlägg. Antagligen för att det är så himla svårt att summera mitt år, så svårt att sätta ett finger på året. Ni som läser vet redan vad jag kommer skriva, och ni har så rätt så. men detta år handlar egentligen bara om en sak, och det är du. Självklart mina vänner och familj också men det som satt mest spår i mig är du.

 

Vi tar väl allt från början.

minns knappt början på året, antagligen för att allt var som vanligt då. 

Sommaren började komma igång, summerburst med bland annat Adam.

En snubbe som jag inte kände så värst men som jag kom jävligt bra överens med direkt.

Den här killen har betytt oerhört mycket för mig hela året, alltid lyssnat och alltid funnits där.

Vi har då inte känt varandra länge, det är ca 30 mil från varandra, men ändå. 1-2h samtal

som egentligen bara handlat om mig och mina problem, förstår inte hur du orkat lyssna.

Du anar inte hur mycket du hjälpt mig, stort tack Adam.

 

Några veckor senare kom midsommar, den helgen som förändrade allt,

inte bara mitt och ditt liv utan många andras också. Det var aldrig våran mening.

Två individer som fick riktiga känslor för varandra och vi ville inget hellre än att det skulle funka, funka för alla. Man kan inte styra känslor precis, det vet alla. Så fint och oskyldigt ju.

Allt blev verkligen fel från första början, men man blundade för

det tills verkligheten kom ikapp. Vad kunde man annars göra när

man hade det man alltid velat haft och man var glad hela tiden?

Efter ett förhållande på två år så trodde jag att jag hade lite humm om vad kärlek var,

om känslor, ja om såntdär. Men denna gång var det helt nya och andra känslor,

starkare än någonsin. Jag blev rädd för mig själv, kände inte igen mig själv,

för så som jag kände har jag aldrig känt förut.

Hur en person kunde få fram sådana känslor jag fick för dig,

hur du gjorde det, hur fort det gick. jag förstår fortfarande inte,

och kommer nog aldrig göra det heller. Du tog hela mitt liv och mitt hjärta med storm.

Såg så himla mycket i dig, så mycket glädje som du skänkte mig,

som du spred. All kärlek till dig hjärtat.

Så vad har jag lärt mig av sommaren? Mycket, väldigt mycket.

Men det som jag tar med mig utav denna underbara men

samtidigt sjukt ledsama historia är glädje, glädje jag kan leva vidare på,länge.

Att jag fick tillbringa tid med världens mest finaste människa,

finaste på alla sätt och vis. 

 

Men att vandra runt i tankarna om dig håller inte, jag vet det, och jag försöker. 

Nu är det iaf ett nytt år, lite klyshigt kanske men det är kanske det jag behöver,

en nystart, något att tro på. Så ska försöka tillåta mig själv att se på saker och ting positivt,

att njuta av glädje då jag faktiskt är glad då och då,

och inte glömma hur underbara människor jag har runt mig.

Hela malmen och min familj som hjälpt mig igenom denna höst, för vinter har det fan inte varit.

 

Har två saker på gång, två saker som kommer förändra mitt liv,

förändra på så sätt att komma härifrån.

För jag känner det, jag är klar här. Jag har försökt att starta något jag alltid velat haft här,

men det gick inte. Känns tungt och ganska omöjligt att få en nystart här,

så därför behöver jag komma häirfrån. Även om jag har mina vänner och familj här.

Saker förändras, det gör faktiskt det, det har jag sett detta år.

För allt detta har tagit så hårt på mig.

 

Bästa dagen detta år var nog den dagen då vi firade din födelsedag,

alla samlade och alla fortfarande var glada, framför allt du var glad,

och allt var som vanligt och vi, ja det var du och jag.

Här är alla människor som betytt mest för mig detta år,

på ett eller annat sätt (fattas några dock, ni vet vilka ni är).

Sa ju att jag såg så mycket i dig, det här är en sak jag såg i dig, i oss, alla tillsammans.

Tack allesammans för allt och du Ivan, vila i frid!