gnagardenkan

visst, det är sommar, mycket känslor i kroppen.

man möter nya människor, glada människor som är glada på ruset av sommaren.

vissa dagar har man turen att möta någon fin människa.

människor man kanske inte träffar igen på några månader, men man vet.

man vet att detta var något redan från början tills man sa hejdå.

 

hann ens sommaren börja? 

nyfikenheten blandas med glädje och något sorts rus.

nyfiken på vad som gömmer sig bakom ditt leende.

exalterad av att vilja visa vem jag är.

eller bara ta din hand, gå bland gator och torg,

låta alla människor swisha förbi,

och ignorera dom på just det där sköna sättet man gör,

då man struntar i alla andra och man bara rusar förbi allt samtidigt som man, 

ler av pirret i kroppen av just denna människa.

vad är detta, vad är detta för känsla och händelse jag skriver om?

Jag vet inte, men vet bara att jag är nyfiken på vad som ska ske härnäst, 

och inte en enda tanke på hur det kan komma sluta. 

 

 

Denna känsla kan jag leva med, så jag fortsätter. Glad midsommar på er!

 

kan inte prata om det med mina vänner längre, för det är så jävla uttjatat. och jag vill inte prata med någon annan hellre för jag är så fruktansvärt trött på att höra mig själv klaga över det. 

ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade du.