gnagardenkan

Enda jag tänker på just nu är varför?

Är det bara är jag som är berörd av allt som hänt eller allt som inte hände?

Varför säger du ingenting?

Varför hör du inte av dig? 

 

 

 

 

 

 

 

Några människor tar ut det värsta ur dig, andra tar ut det bästa ur dig.

Sen finns det dom som är så jävla sällsynta, "beroendeframkallande" som får ut det mesta, typ av allt. Dom som får dig att känna dig så jävla levande, och ännu mer jävla hög på livet än vad du någonsin varit. Du var den där sällsynta. Och det var något nytt för mig, att gå och drömma även om jag var klarvaken. Och varje dag jag vaknade föll jag på nytt för dig, varje jävla dag. Ingen hade den förmågan att bekräfta min existens som dig. Ingenting jag någonsin stött på är mer berusande än dig. Finns inget mer livsfarligt än dig som när du tog andan ur mig. Finns ju en del klyschiga saker att säga, men det här var kärlek vid första ögonkastet.

Jag kommer nog till och med ihåg exakt vilken platta på centralen jag stod på när jag såg dig för första gången. Jag förklarade dig som fantastisk, du var fantastisk. Du gav det ordet en helt ny betydelse, en betydelse jag inte trodde fanns. Jag gillar mitt liv, och är nöjd över det jag har. Men har alltid varit något som fattats, du var den sista biten, biten som gjorde mig så levande och hel. Som gjorde mig mer glad än vad jag varit på väldigt länge. Du gav mig ro. Jag visste det, skulle inte släppt dig ur mina armar. Jag skulle ha fångat känslan när den strålade, och jag själv skratta av lättnad och den gav mig lyckotårar. Skulle fångat den och sparat i ett kassaskåp, som jag kunde plocka fram när oron stod och knackade på dörren.Det låter klyschigt men jag kände det, att det hon ger mig, ger mig kraft och ändrar gråt till skratt. På väg från tvivel tillsammans mot en värld som skiner, när du väl behöver mig står jag där bredvid dig. Jag smakar på orden och vill att varenda frasering ska landa hos dig som jag verkligen mena det. 

 

 

 

Bläddrar igenom gamla konversationer, timme efter timme. Sveper fingret över den spruckna skärmen, som om det skulle föra mig närmare värmen. Sveper fingret över en krossad display, som om det på något sätt skulle ta mig närmare dig. Hittar saknad i alla uttryck du skrev. Försöker hitta vart nånstans det vände. Men lågan vi en gång tände syns inte mer. Börjar med en djup grop som jag långsamt gräver. Fyller den med allt som finns inom mig. Täcker den med sånt som bara du skulle förstå. Stirrar upp i taket och undrar om du ens är vaken. Tiden står still, känns det som.

 

 

Varken du eller jag vet hur saker och ting skulle gå. Hur länge det kommer att hålla, hur betydelsefullt det kommer att bli eller hur det någon dag kommer att ta slut. Så hur mycket man än vill det, hur pass fint det än skulle låta i just den stunden, så ska man aldrig lova resten av sina dagar till någon. För allt man egentligen kan lova är vad man känner just nu. Och vad jag kände var något som man så sällan känner. Ibland är det en liten vindpust, ibland är det en storm. Eller ingenting alls. Allt vi har sagt till varandra, hjärtat, är att vi aldrig riktigt vet. Men det är också där i den delade ovetskapen som stor blir större, djup blir djupare och nära blir närmare. Det är att kasta sig ut tillsammans orädda för vad man inte vet, obrydda om vart man hamnar. För någonstans så vet man, att så länge man faller jämte varandra så finns det alltid en chans att man aldrig igen kommer behöva landa.

 

 

 

Så många gånger jag suttit framför denna vita sida och skrivit och suddat om och om igen dom senaste åren, hur jag inte ska släppa in någon för fort, att jag inte ska tycka om någon så himla mycket så fort. Att jag inte ska visa mig svag, att jag bara ska hålla in mina känslor. Men det blir alltid samma sak. Men jag måste bara komma ihåg, att vad som än händer och vad som än komma skall, allt jag någonsin tvivlat på om jag kunde, har jag tagit mig igenom i alla fall. Låt det få göra ont. Inte för länge men kanske bara för en stund. Låt det få kännas. Inte för att det är en bra känsla att känna men kanske bara för att det faktiskt ändå är en känsla. Låt det få säga vad det har att säga. Så låt det få göra ont. Inte för att smärtan någonsin kommer vara värd det men kanske bara för att man alltid kommer vara värd bättre. Tid är vad som rinner oss mellan fingrarna när vi försöker greppa tag om någonting för evigt. Men det som gäller nu är att få ur dig ur skallen, att inte ge mitt hjärta i någons händer. Men det enda jag bryr mig om nu egentligen är dina armar om mig, även om jag vet att jag måste glömma dig. 

 

 

 

Haha nu när jag tänker efter, jag hann fan bli kär i dig.