gnagardenkan

Tänker på allt, allt om oss varje kväll jag ska sova.

Tänker på att jag ska skriva ner det till något bra.

Något jag kan titta tillbaka på och vara nöjd. Vill vara lika duktig som dig på att skriva.

Jag minns när du sa att du skrev ner ditt liv på papper med penna då du var i stugan.

Hade gett mycket för att se den texten. Men dom orden jag såg, det du sa.

Jag har aldrig fått så fina ord av någon tidigare.

Och det bästa var att jag verkligen visste att du menade varenda ord.

Till och med dom största, starkaste.

Att orden kom från ditt hjärta. Att du sa dom av kärlek och glädje.

Aldrig har någon rört vid mig på det sättet du gjorde.

Aldrig har någon gett mig dom dära blickarna som du gjorde.

Aldrig har någon visat på hela sig hur glad du blev då du såg mig.

Aldrig har någon fått mig att känna som jag gjorde. 

Tänker på hur jag ska kunna beskriva min kärlek till dig med bra ord så alla ni förstår.

Men varje gång jag försöker så går det inte, för det är just det att jag inte finner några ord.

För jag själv kan faktiskt inte riktigt förstå, jag kan inte

riktigt sätta fingret på hur mycket jag känner för dig.

Det är så stort, något så mycket större än dom dära klyschiga orden och meningarna. 

Jag kan inte beskriva känslan jag hade, och jag kan definitivt inte beskriva känslan jag har.

Det är samma känsla som jag hade men ändå så mycket starkare.

Allt var så fullt av kärlek, verkligen allt. Allt vi sa och gjorde blev bara till ren jävla kärlek.

Vårat kroppsspråk vi hade, våra ansiktsuttryck, våra stämmor på våra röster, precis allt.

Världens minsta grej blev till världens största för oss,

vi var verkligen glada för det vi fick och hade. För mig var det guld värt.

För jag visste inte om allt runt omkring någonsin skulle bli bra, om det skulle bli så vi ville. 

Att alla verkligen skulle förstå vilken kärlek vi hade till varandra.

Det kändes verkligen som att man var tvungen att ta till vara på den tiden

man fick med dig, varje minut, varje sekund då vi inte gjorde något alls.

Så just därför levde vi bara på kärleken till varandra,

vi levde i våran bubbla och vi älskade att bara va.

Bara va, utan att ha något att göra.

Även om jag vet att jag tog tillvara på nästan varje

sekund med dig så känns det inte tillräckligt idag.

Jag tänker frustrerande på hur fort dom där jävla sekunderna gick. Det gör mig arg.

Vad hände med all tid som bara rann iväg, som bara sprang bort från oss?

Varför kändes en natt tillsammans med dig som ett ögonblick?

Skulle jag få somna med dig igen som förut,

vakna med dig som förut hade jag inte blundat då jag sov.

Hade inte ens blinkat, för jag vet hur fort ett ögonblick gick tillsammans med dig.

Jag svävade, min kropp svävade kanske inte, men om det gick så skulle den gjort det.

Min själ, mitt sinne, mitt inre svävade uppe bland molnen.

Alla tidigare problem suddades ut, till och med dom största problemen.

Borta med samma storm som du tog mitt hjärta, hela mig med.

Du fick mig att må så bra, du fick mig att få en känsla jag aldrig tidigare hade upplevt förut.

Lyckan var total och man fick ett flertal gånger stanna upp för att

verkligen förstå om du var på riktigt eller inte.

Men du var på riktigt grisen, du stod framför mig, levande.

Du var min och jag var bara din. Vi tillsammans.

Och grejen med oss var att det var vi mot alla kändes det som.

Kanske var det det som fick kärleken att bli så stark så himla fort som den faktiskt blev.

Vissa dagar är det som att gå runt i en labyrint,

i en tjock evig dimma, i en vilsenhet som är ihärdig.

Att se men ändå inte. För inget är sig likt utan dig, inte jag, inte du, inget alls.

Vissa dagar är saknaden så stor att det bubblar ur i mina ögon, i min lust till att göra något.

I att ens ta tid åt mig själv för att kunna gå vidare.

Varje gång dessa dagar kommer och jag ska försöka somna på kvällen

så ber jag till någon högre makt att det var sista dagen jag kände så.

Att det var sista gången jag saknar dig så mycket så mitt hjärta brister om och om igen.

För varje gång jag tänker på dig dom dagarna så brister det.

Det hjärta du gjorde så helt blir i så många bitar att det inte ens går att räkna dom.

Det svåraste jag varit med om återstår, att gå vidare och glömma dig.

För varje dag påminns jag om detta. Vad jag än gör under en dag så finns du i allt jag gör.

Det är svårt att försöka, man vill gå vidare men ändå inte.

För såklart vill jag ha allt igen, jag vill ha den dära känslan igen.

Vill ha mig, dig, oss och allt som där hör till.

När jag en dag har kommit över dig så lovar jag att den

dagen kommer jag säga - Att komma över dig var det svåraste jag tvingats gjort i hela mitt liv.

Allt förändrades på en dag, hela världen blev upp och ner. Allt gick så fort, verkligen allt.

Början - tiden tillsammans - slutet. Borta med din storm.

Önskade bara så himla mycket att vi hade försökt att bygga vidare på det vi hade.

Älskade, älskade du - jag älskar dig, jag saknar dig, jag saknar oss..

Att försöka förklara hur jag känner, bara sätta ett finger på. Som så simpelt att jag saknar dig. Det skulle vara orättvist mot vad vi är. Eftersom jag längtar helt galet mycket efter dig. Jag behöver dig. Eftersom det inte kan gå en minut utan att jag tänker på dig. Eller att tänka på ditt leende, eller hur jävla bra det smakade. Jag kan inte glömma hur dina fingrar alltid lyckades slinka in bland mina. Eller hur din kropp skulle göra mig hemma. Jag kan inte förklara hur annorlunda mitt hjärta skulle slå och hur mycket vackrare världen skulle se ut med dig vid min sida. 

Jag lärde mig något nytt här i juni, det var dina ögon, en kyss sen så fastnade jag. Har aldrig någonsin varit så säker tidigare. Du var det vackraste jag sett på riktigt. Bullseye, jag prickade mitt i prick. Jag trivdes så himla mycket ovan molnen som en drömmare. Allt förändrades, jag med. Ville dela allt med dig tills jag stämplade ut. Att hjärtan kan var så sköra. Ville försvinna på riktigt men känns som jag är ganska hemma nu. Jag var aldrig han du letade efter, så nu drar jag och börjar om på nytt. Vindarna du gav mig har slutat komma. Det blåser nya vindar där jag är nu istället. Inget är perfekt men det börjar kännas bra. 

Ärligt talat, så har du varit i mina tankar mer eller mindre sen den 7e februari då jag såg dig för första gången. Vilken fin.

Stalkervarning på att jag vet vilket datum men jag bara vet haha