gnagardenkan

I drömmen talade du med mig, du tog tag i min hand och pussade den. 

dina tårar blandades med pussen,

samtidigt pussade jag på ditt hår, ditt hår blev fuktigt av mina tårar.

Båda grät.

Du tittade på mig med dina tårfyllda ögon, jag tittade på dig. 

Du sa till mig att allt kommer ordna sig, att du var ledsen men att det kommer vända för mig.

 

 

Detta drömde jag och skrev ner för några veckor sen.

Sen dess har du liksom lämnat min kropp mer och mer för varje dag.

Har haft noll inspiration sen dess.

Önskar att jag kunde skriva relativt opersonliga texter/inlägg.

Något jag måste försöka lära mig, för ni anar inte hur mycket jag tycker om att skriva egentligen.

Men att du har talat till mig genom drömmar under hela tiden är inget jag tvivlar på.

Kanske svårt att tro men tror faktiskt det kan vara så. 

 

 

Har haft en ganska bra känsla senaste månaden, att något bra kommer hända.

Och det håller faktiskt på att hända nu.

Allt jag behövde var tid, tiden har jag nu fått.

Tagit vara på den på bästa tänkbara sätt. 

 

 

 

 

Från toppen till botten, på en massa olika nivåer, på olika sätt. 

Vad trodde jag liksom?

Jag ber till något, eller ber jag bara för min vilja eller för att något ska ramla på plats igen?

På botten fanns det jag behövde, simmade jag inte så drunknade jag.

Till slut så drack jag upp havet och inget fanns kvar.

Då stannade jag upp och tittade upp mot toppen igen, mot himlen.

Det ställs frågor men aldrig frågar om varför.

Men nu är mina knän för trötta för detta, för att be.

För att hoppas. 

Till slut gick alla andra vägen uppåt.

Jag antar att jag gick den ensam.

Hittade inget, letar fortfarande, ensam. 

Men kommer jag till himlen även om jag är havet? 

 

 

 

När ska jag kunna vara ensam en hel kväll utan att typ bryta ihop? 

 

Har seriöst raderat människor ur mitt liv för att jag inte helt enkelt orkar lösa problem längre.

Det är nog nu, nog med alla försök och all energi. 

Jag ska bara tänka på mig själv, göra allt för att jag ska må bra.

Sen när jag väl gör det, då kanske jag kan ta tag i ett och annat.

Mitt hjärta är för svagt och för mörkt för att ens orka bry sig om annat.

Jag kan ju inte förstöra något som redan är borta, så varför bry sig?

Den senaste tiden har varit en evighet, eviga känslor och rutiner.

Vad är ens på riktigt, vad är fantasi, är jag vaken eller drömmer jag?

Att luften omkring mig känns som en bur,

eller att jag den andra sekunden känner mig lika fri som en fågel?

Min kropp är som ett hängande träd, som ett U upp och ner.

Jag gör mitt bästa men är så jävla rädd.

Rädd för att börja le, rädd för att börja glädjas åt något/någon.

För att ge något, för att få tillbaka något.

Eller bara för att bli instängd i en bur av luft.

Jag slumrade till och nu vet jag inte vilken väg jag ska gå.

Vill bara långt bort.

Jag hann inte säga hur mycket ni, hur mycket allt betydde för mig.

Innan allt försvann, lika långt bort som jag vill komma.

Så den nästa som försvinner långt bort, ta med dig en hälsning.

Till en väldigt speciell, berätta hur stolt jag var,

och säg att vissa dagar vi tillbringade tillsammans

var en av dom bästa jag någonsin haft.

Säg att jag är ledsen för alla jäkla fel som blev,

och att inget av dom var menat, att det bara blev så.

Även om jag kommer långt bort så vet jag att jag aldrig kommer få säga det själv.

Är så jävla trött, sjukt trött. 

Jag sover men det hjälper inte. 

Men nu ska jag göra det ändå, godnatt.