gnagardenkan

Från toppen till botten, på en massa olika nivåer, på olika sätt. 

Vad trodde jag liksom?

Jag ber till något, eller ber jag bara för min vilja eller för att något ska ramla på plats igen?

På botten fanns det jag behövde, simmade jag inte så drunknade jag.

Till slut så drack jag upp havet och inget fanns kvar.

Då stannade jag upp och tittade upp mot toppen igen, mot himlen.

Det ställs frågor men aldrig frågar om varför.

Men nu är mina knän för trötta för detta, för att be.

För att hoppas. 

Till slut gick alla andra vägen uppåt.

Jag antar att jag gick den ensam.

Hittade inget, letar fortfarande, ensam. 

Men kommer jag till himlen även om jag är havet?