gnagardenkan

 

 

 

att fucka upp är min konst och jag är fan ett mästerverk

ett tomt och besviket mästerverk. 

 

det är som att se men inte röra, röra men inte se.

är det alltid så att vi flyr från något så verkligt?

varför fly från det verkliga nuet?

varför spenderar vi så mycket tid på att tänka tillbaka?

dagligen tänker jag tillbaka till olika stunder, allt från fotboll till vad jag åt för mat för ett år sen.

varför inte bara leva i nuet och ta vara på stunden?

varför ska man hela tiden tänka på framtiden?

varför lägga så mycket energi på framtiden när man egentligen har det bra som det är nu?

är det därför som det blir lite kaos i nutiden ibland, för att vi tänker för mycket på framtiden?

tänk att bara lägga mycket av den dära energin på nutiden. 

ska jag ha levt hela livet som en som la mest energi

på att tänka på det som varit och på framtiden 

istället för att focusera på nutiden? 

vill slappna av och bara försvinna fast vara i nuet.

jag vet vart jag slappnar av som bäst, det är där jag får röra men inte se,

röra men inte känna något, vart jag oftast vill vara.

då man bara känner för den stunden,

det är där tystnaden talar lika mycket som leenden gör.

där ljudet från hjärtan hörs, där ögonfransar kittlar hud.

där man försvinner från verkligheten fast man egentligen inte gör det,

man bara finner sig i den. trivsamt helt enkelt.

 

 

 

 

För något inlägg sen skrev jag att jag hade en ganska bra känsla på att något skulle hända.

IDAG fick jag högre kontrakt på jobbet som sträcker sig till nästa år.

Jag kan alltså bo kvar i min lägenhet, jag SLIPPER flytta till en etta och bort från mina vänner.

Alltså stannar jag i kristinehamn även 2014, som det ser ut nu iaf.

 

 

Jag hoppas att slippa leva med en blytung oroande känsla

inom mig som smög sig på varenda ensamma kväll.

Hoppas jag slipper känna mina väggar äta upp mig,

slippa se att dom blir mindre och mindre och trycker ihop mig.

Slippa oroa mig inför varje lön om jag kommer klara mig eller inte.

Äntligen, äntligen börja leva lite! 

Är så himlahimla glad!

 

 

Det handlar om att bryta mönster, ändra sin livssituation, en ny väg att gå.

Nya mönster, nya rutiner. 

Att man får hjälp av sina vänner är nästan ett måste, iaf för mig.

Och när man har någon som man blir smittad så lätt av, med glädje och styrka.

Som lyser upp genom att bara va där. 

Så långt jag kommit på senaste månaden har jag inte ens varit nära att röra mig under det senaste halvåret.

Att le är verkligen något jag saknat, vi alla borde hitta något som vi kan le åt, le på riktigt.

Ibland kan jag till och med somna med ett leende, och jävlar vad bra jag sover då.

Det behövdes inte mycket för det inte, inte egentligen, men ändå egentligen.

För ni är så mycket mycket mer än bara inte mycket.

Tack fina du, och tack mina vänner, tack. 

 

 

Att bli attackerad av ångest är nog jobbigt, ännu jobbigare att vara ensam när det händer. Och att inte ha någonstans att ta vägen mer än bara försöka bearbeta bort det fort.

Att bara ligga i soffan med bara ljuset från ledlamporna bakom tv'n och titta upp i taket i nästan två timmar.

Att all energi kan försvinna så fort, att allt kan vända på bara någon sekund. 

Sen kan det vända sig från dåligt till bra på någon sekund också.

Att göra henne glad gjorde så jag klarade denna kväll helt utan problem, att jag nu somnar med ett leende på läpparna. Finns vissa människor jag verkligen gillar mer att göra glada än andra, denna gång passade det så bra, så bra! Goda människor förtjänar verkligen glädje, inget annat. Medans vissa får det och vissa inte även om dom inte ska ha något annat än bara glädje. Det finns onda människor som bara sårar hela tiden, som sviker dig och som aldrig ger något tillbaka till dig fast än du förtjänar det mer än x1000.

Man lever bara en gång, så lev bra, lev med människor som gör dig glad, lägg energin på dom och inte på den andra sortens människor. Man ser oftast vilka som är vilka ganska fort även om man inte gör det ibland. Men alla förtjänar väl någon sorts chans, tyvärr vill jag säga så jag säger det - tyvärr. Jag gav ut chanser hej vilt till människor förut, människor jag var osäker på och som jag egentligen visste att dom förr eller senare skulle svika mig på ett eller annat sätt. Men jag var så säker på att människor kunde ändras, att människorna kunde påverkas av mitt egna beteende och kanske ge tillbaka något till slut. Men så fel jag hade, människor är överlag en ond, egoistisk och skrämmande varelse. Jag är inte ett guld-exempel men jag vet att så många fina människor får skit efter skit över sig och aldrig gjort något ont. Världen är full utav orättvisa, sluta upp med att vara så jävla egoistiska så kan vi göra världen till en så mycket bättre plats att leva på. Känns konstigt att säga det men jag är rädd, rädd för människor. Rädd för att lita på er, rädd för att aldrig få något tillbaka, rädd för att bli sviken och sårad. Jag är rädd, rädd för er, den sortens människor.